I fördragsfrågor ska kommissionären tydligen hålla tyst2007-10-17

Det mesta tyder på att det blir en överenskommelse om fördraget i Lissabon, men Margot Wallströms synpunkter har medlemsstaterna struntat i.

Det här är en krönika som också kan läsas på Bengt Albons www.utrikesbloggen.se

När EU:s stats- och regeringschefer imorgon samlas i Lissabon verkar det som om det kommer att bli en slutlig överenskommelse i fördragsfrågan.

En del förhandlingar återstår dock. Polen har t ex inte släppt kravet på fördragsfästa regler för ”vitala nationella intressen” och kräver fortfarande att beslut som rör sådana frågor ska kunna skjutas upp under en viss tid.

Men de polska förhandlarna har under senare tid visat god vilja att nå en uppgörelse och väntas därför inte ställa till något stort rabalder.

Den ansvariga kommissionären – Margot Wallström – borde därmed kunna pusta ut.

EU:s medlemsstater har lyckats sopa ihop resterna av den storstilade ”konstitution för Europa” som kollapsade när Frankrike och Nederländerna röstade nej till 2005.

Men Margot Wallström har ofta verkat frustrerad och kritisk under fördragsprocessens gång. Det är inte svårt att förstå. Medlemsstaterna har struntat i de flesta av hennes synpunkter, och fortsätter att göra det.

Det började med den s k tankepausen, som inleddes efter fransmännens och nederländarnas nej till det konstitutionella fördraget. Det blev mer paus än tanke, konstaterade Margot Wallström och inledde ett ambitiöst försök att få igång en gräsrotsdebatt om EU.

Hon såg till att det arrangerades s k Medborgarråd i samtliga medlemsländer. 100 medborgare valdes slumpvis ut i varje land och för att diskutera EU:s framtidsfrågor. I Sverige samlades t ex ett Medborgarråd i Karlstad i mars i år och de synpunkter som där framfördes samordnades sedan med åsikter från alla andra EU-länder och överlämnades till EU:s stats och regeringschefer före toppmötet i juni i år.

Men då var det för sent glada medborgarinitiativ.

Då hade Angela Merkel redan lyckats skaka liv i fördraget och sy ihop en principöverenskommelse – utan offentlig debatt. Hemlighetsmakeriet kring Merkels bilaterala fördragssamtal kritiserades offentligt av Margot Wallström, som därefter försökte få den regeringskonferens som tillsattes att införa en ”informationsplikt” för EU:s institutioner i fördraget. Inte heller det förslaget tog medlemsstaterna på allvar.

Slutligen har Margot Wallström föreslagit att EU:s medlemsländer borde samordna ratificeringarna av det nya reformfördraget. Om alla länder samtidigt tar ställning till fördraget, skulle det kunna bli en manifestation av europeisk enighet, gemensam handling och vilja.

Men så lär det inte bli. Istället verkar ratifikationsprocessen kunna bli en riktigt trasslig historia, som sköts på olika sätt i varje medlemsland.

För Margot Wallström återstår att begrunda vad det innebär att EU:s medlemsstater är ”fördragens herrar”. Det betyder helt enkelt att det är medlemsstaterna som bestämmer. Och när det handlar om fördragsfrågor vill de helst att den ansvariga kommissionären ska hålla tyst.