En orealistisk dröm om EU:s roll i världen2007-10-08

Är EU:s viktigaste uppgift att bli en starkare, mer enad och världsledande kraft i världen? Allt fler hävdar det. Men det är en orealistisk dröm.

En av dem som hoppas att EU ska tala med en tydligare röst i världen är den belgiske ekonomen André Sapir.

Han är en av grundarna bakom Bruegel, en av de piggaste tankesmedjorna i Bryssel.

I en intressant och nyligen publicerad skrift ( http://www.bruegel.org) skriver André Sapir tillsammans med Jean Pisani-Ferry att det är dags för EU att äntligen utveckla en mer sammanhållen politik för unionens utrikes ekonomiska relationer.

EU är redan en ekonomisk världsmakt, argumenterar författarna. Unionen är världens största biståndsgivare, hör till världens största aktörer inom internationell handel och är ledande på på den internationella finansmarknaden och inom klimatpolitikens område.

Men den ekonomiska jätten EU saknar en sammanhållen och begriplig politik för sitt agerande, tycker Sapir och Pisani-Ferry.

Unionen uppträder som om den fortfarande enbart hade interna, europeiska angelägenheter att ta sig an. Men den tiden är förbi, tycker författarna. Den inre marknaden är ett faktum - liksom Europas politiska enhet. Efter femtio av ekonomisk och politisk integration måste EU inse att dess viktigaste utmaning är relationen till omvärlden.

Så – ungefär – resonerar Sapir och Pisani-Ferry, som anser att mycket återstår att göra. EU har inte ens har lyckats utforma en begriplig politik gentemot länderna i unionens närområde. I dessa frågor är EU ”ett plan utan pilot”, skriver författarna.

Ungefär samma budskap har männen bakom ett annan intressant och nystartad Brysselbaserad plattform och tankesmedja – One Voice for Europe ( http://www.onevoiceforeurope.eu )

EU behöver en mer kraftfull och mer gemesam utrikes- och säkerhetspolitik, tycker One voice for Europe som också betonar betydelsen av att utvidgningsprocessen fortsätter. Ett upprop för Turkiet i EU publicerades i samband med att organisationens webbaserade plattform öppnades.

Också EU:s politiska ledare har under senare talat allt mer om unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Mycket har också hänt. EU:s nya stridstrupper för militär krishantering innebär t ex att unionen har tagit ett stort steg på väg mot gemensamt handlande i världen.

En av de stora nyheterna i det reformfördrag som EU:s stats- och regeringschefer ska ta ställning till under toppmötet i Lissabon nästa vecka ( 18-19 oktober) är ju dessutom att det ska inrättas en ”utrikesminister” med ansvar för de utrikes frågorna i både kommissionen och rådet. Vad detta nya uppdrag innebär i praktiken är emellertid fortsatt oklart.

Är det ”utrikesministern” som ska svara i telefon när USA eller FN ringer Europa? Det är inte säkert. Troligt är istället att reformfördragets nya, mäktiga ordförande för Europeiska rådet vill vara den som i EU:s namn talar med världen.

Frågan är också hur realistisk förhoppningen att Europas stater ska kunna tala agerna kraftfullt tillsammans och tala med en röst egentligen är? EU är inte USA och kommer aldrig att kunna utforma en politik som – oavsett vad man tycker om den – blir lika tydlig som den amerikanska.

Inom handelspolitikens område har EU visserligen s k exklusiv kompetens och medlemsländerna har överlåtit rätten att fatta beslut till de gemensamma organen. Där finns redan idag förutsättningarna för ett enat agerande – och det är enbart kommissionen som kan ”tala” för EU.

Men inom den rena utrikes- och säkerhetspolitik måste unionens 27 stater fortfarande vara överens, innan EU kan säga varken bu eller bä.

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik liknar därför ofta en enda lång och ständigt pågående förhandling. Den gemensamma ståndpukt som ibland kan mejslas fram bygger på en process där alla har tvingats kompromissa. De tydliga, spektakulära ställningstagandena är få och det är inte alltid lätt för omvärlden att begripa vad EU vill. Konsensuspolitiken har sina begränsningar.

Och så måste det vara.

Så länge EU inte är en demokrati kan unionen inte få makt att avgöra frågor som i slutändan handlar om medborgarnas liv och säkerhet. Om EU skulle kunna dra in unionen i ett krig bör det finnas en möjlighet för medborgarna att säga sitt – på samma sätt som de amerikanska medborgarna i nästa presidentval får en möjlighet att säga sin mening om president Bushs katastrofala Irakpolitik.

Förhoppningen om en gemensam, tydlig och kraftfull utrikespolitik i EU är därför ganska orealistisk. Unionen är inte en stat – utan 27. Ett kontroversiellt ställningstagande ska försvaras i 27 nationella valrörelser. Därför kommer EU:s budskap aldrig att bli så klart och tydligt och världsledande som många tydligen drömmer om. Och tur är väl det.

Den här krönikan kan också läsas på Bengt Albons www.utrikesbloggen.se