Snart har EU en idrottspolitik2007-10-04

Ingen vill ha det. Ändå håller EU på att få en idrottspolitik. På samma sätt som alla andra politikområden steg för steg har blivit en angelägenhet för EU, kan inte heller idrotten hållas utanför EU.

Denna insikt slog mig igår när jag var i Karlstad för att leda ett öppet seminarium om EU:s nya reformfördrag.

Cecilia Malmström talade - som vanligt - begripligt om fördraget och värmlänningen Ulf Karlsson, f d förbundskapten för det svenska friidrottslaget, hade kloka synpunkter på idrott och EU.

Idrott på elitnivå betyder stora summor pengar - och handlar därmed om vilka regler som ska gälla för köp av spelare, vadslagningsfirmor, TV-sändningar m m.

Också användning av doping, våld under matcher och rasism och diskriminering är gränsöverskridande, gemensamma angelägenheter som EU inte kan - och inte bör - blunda för.

Det tycker i alla fall inte EG-domstolen.

I några uppmärksammade fall har domstolen slagit fast att EU:s grundläggande principer visst kan tillämpas inom idrottens värld.

Det gäller t ex Bosmandomen - om fotbollsspelaren som fick rätt att lämna sin klubb i förtid och där EG-domstolen satte individens frihet före klubbens avtal. Och det gäller Meca-Mediadomen - där två simmerskor som hade blivit avstängda för användning av doping hävdade sin rätt att utnyttja den fria tjänsten att inhandla dopingpreparat, vilket dock avvisades av EG-domstolen.

Det är mot denna bakgrund begripligt att EU-kommissionen nyligen presenterade en vitbok om idrott i EU.

Om inte EG-domstolen ensam ska bestämma vilka regler som ska gälla, måste EU skaffa sig en idrottspolitik.

Trots att ingen egentligen säger sig vilja blanda ihop EU med idrott.

Det är så det går till när EU:s utveckling fortsätter, trots att många talar om att unionen ska bli "smalare men vassare".

"Bredare och trubbigare" är faktiskt en mer passande beskrivning av EU:s profil.