Den polska läxan2007-08-29

Polen går till val senare i höst. Tvillingarna Kaczynskis styre har utmanat EU och unionen borde fundera över vilka lärdomar som ska dras.

Om detta har jag skrivt en artikel som publiceras i senaste numret av Arena.

Artikeln skrevs före EU:s toppmöte i juni och före sommarens polska regeringskris.

Men min slutsats står sig:

"

Vad är det egentligen som pågår i EU-landet Polen?

När grundläggande fri- och rättigheter utmanas kan EU inte göra särskilt mycket åt det.

Andra europeiska institutioner som försvarar medborgerliga fri- och rättigheter har visserligen stått pall för det tryck de utsatts för av den polska regeringens planer.

Men ideologiska värderingsfrågor har på gott och ont blivit en del av europeisk politik och Polens affärer en angelägenhet för oss alla.

Text:

En gråmulen tidig morgon i slutet av maj tar jag snabbtåget till Arlanda.

I samband med statsminister Fredrik Reinfeldts resa till Polen fick jag en förfrågan om att delta i en i hast arrangerad pressresa till Warszsawa, och det var inte svårt att tacka ja.

Den politiska utvecklingen i tvillingarna Kaczynskis Polen förbryllar och oroar en stor del av övriga Europa och jag vill gärna veta mer om vad det är som pågår.

Lots plan mot Warzsawa lyfter i tid och till kaffet serveras små bitar gott, grovt bröd med krämig leverpastej, salta kex och en liten bytta konserverade bitar frukt. Det smakar som mat gjorde under min barndoms 1960-tal och en liten påse mjölkpulver påminner starkt om den tidens ”Prädd”, ett mjölkpulver som det förtida miljöoraklet Björn Gillberg tvättade sina skjortor i under ett omtalat teveprogram som sändes i Sveriges Television för ungefär fyrtio år sedan.

Men det vore ett stort misstag att tro att en resa till Polen innebär en förflyttning tillbaka i tiden.
Det är snarare tvärtom. Den ekonomiska boom som för närvarande märks överallt i Warszsawa och andra delar av Polen förvandlar i snabb takt den gamla östekonomin till en av Europas modernaste.

Det byggs överallt och det är brist på det mesta. Det sägs att betongen numera måste importeras från Asien och tillväxten som sprutar ur den polska ekonomin har lett till att arbetslösheten nästan har halverats på ett enda år – från drygt tjugo till tolv, tretton procent.

Det är fortfarande – också med europeiska mått mätt – en hög siffra. Men det talas om ett omfattande svartjobbande och att allt fler ukrainare, vitryssar och rumäner tar sig till Polen för att ta del av det polska ekonomiska undret.

Det är helt enkelt brist på arbetskraft och alla väntar otåligt på att den dryga miljon polacker som under krisens år – vilket inte var länge sedan – valde att åka till Storbritannien, Irland, Norge ( och i någon mån Sverige) för att försörja sig ska komma hem igen.

Som om detta inte vore nog kommer det att ösas pengar ur EU:s stora fonder över Polen under de kommande åren.

Under perioden 2007 – 2013 ska EU:s regionalfond, socialfond, landsbygdsfond och fiskefond tillsammans med den polska staten (vilket krävs för EU:s medfinansierade program) pumpa in ungefär 100 miljarder euro i bl a motorvägsbyggen, nya järnvägar, spårvagnar , bussar, dammar, nya anläggningar för avlopp, vattenrening, gas- och eldistribution, fjärrvärme och splitter nya värmkraftverk för biomassa och jordvärme.

Vid den svenska ambassaden i Warszsawa visar ambassadrådet Gunnar Haglund kartor över Polen där alla nya EU-projekt har markerats med röda streck och prickar. Det ser ut som om landet har drabbats av en allergichock: nästan hela Polen är rött av prickar.

Gunnar Haglunds uppdrag går bland annat ut på att visa denna prickiga karta för svenska företag och försöka få dem att förstå vad som pågår på andra sidan Östersjön. Han konstaterar dystert att få i Sverige verkar ha insett att Polen redan har blivit en kraftfull ekonomisk motor i vår del av världen. Svenska företag är grannar med en blomstrande och snabbt växande marknad.

Det pågår med andra ord en närmast överväldigande ekonomisk make-over och modernisering av Polen. Mot denna bakgrund är det mycket förbryllande att den politiska utvecklingen verkar gå i motsatt riktning.

För när tvillingarna Kaczynski – presidenten Lech och premiärministern Jaroslaw – sätter ut sin politiska kurs känns det som om Polen backar in i en tid som man hoppades var förbi för länge sedan.

Tvillingarna har en nästan komiskt gammeldags utstrålning. Det fnissas ohejdat åt sanna och kanske också påhittade historier om deras liv och leverne. Under mitt intensiva dygns besök i Warzsawa skrattas det rått och hjärtligt åt det senaste avslöjandet om att brodern Jaroslaw, som aldrig har flyttat hemifrån, har sina sparpengar insatta på mammas konto.

* * *

Men tvillingarna ska inte underskattas.

Det tycker i alla fall inte en av Sveriges främsta Polenkännare, Jakub Swiecicki vid Utrikespolitiska instituet i Stockholm.

Jag träffade honom för en tid sedan för en intervju om förhållanderna i hans gamla hemland. Det är lätt att skratta åt bröderna Kaczynski, men de är inga tokstollar, hävdar han. Tvillingarna och deras parti, Lag och Rättvisa (PiS), vet tyvärr vad de vill och har hittills lyckats undvika den totala politiska kris som många förutspådde redan när den sittande, märkliga koalitionsregeringen tillträdde för ungefär ett år sedan.

I oktober 2005 valdes Lech Kaczynski till Polens president och i maj 2006 blev hans bror Jaroslaw premiärminister när de tre partierna Lag och rättvisa, Familjeunionen (LPR) och Självförsvar (Samoobrona) bildade regering.

De tre regeringspartierna lovade att inleda en uppgörelse med Polens kommunistiska förflutna och att få ett slut på den sammansvärjning av postkommunister och kriminella som de anser har styrt landet sedan 1989. Det var det löftet som avgjorde valet och är den huvudsakliga förklaringen till att den nuvarande polska regeringen fick folkets stöd.

Det fanns helt enkelt ett utbrett folkligt missnöje med utvecklingen efter kommuniststyrets fall, förklarar Jakub Swiecicki. Var det detta vi kämpade för? frågade sig många arbetare och bönder som deltagit i Solidaritets kamp för demokrati under 1980-talet och som tröttnat på den skyhöga arbetslösheten, korruptionen och de många skandalerna, framförallt i det tidigare regeringspartiet Vänsteralliansen ( SLD).

Intresset för politik dalade i takt med skandalerna och valdeltagandet i det senaste parlamentsvalet var endast 40 procent. Men bröderna Kaczynskis parti lyckades under en skickligt utformad valkampanj utnyttja känslan av att eliterna hade överlevt i ny skepnad och lyckats kapa åt sig vinsterna i den nya, marknadsstyrda ekonomin.

I det djupt katolska Polen fanns det också en växande opinion mot det som ansågs vara en europeisk, allmänt dekadent livsstil och småfolket lyssnade när tvillingarna – som också har sina politiska rötter i Solidaritet – lovade att det äntligen skulle bli rättvisa i landet.

Det är ett löfte som regeringen sedan dess har försökt förverkliga, på sitt eget vis. En ny antikorruptionsmyndighet har fått omfattande befogenheter, privatiseringarna har bromsats och staten behåller ägandet över vissa företag. Och trots att författningsdomstolen underkände den omdiskuterade lustrationslagen avser regering att återkomma med ett nytt förslag som syftar till att rensa ut tjänstemän som samarbetade med säkerhetstjänsten under kommunisttiden.

Inom familjepolitikens område slår regeringskoalitionens konservativa, religiöst grundande värderingar igenom på ett närmast övertydligt sätt. Familjen är samhällets omhuldade minsta enhet och en familj ska bestå av mamma, pappa och barn. Målet är att det – till nästan vilket pris som helst – ska födas fler barn i Polen.

Men en del av det som får omvärlden att gapa allra mest är inte regeringsförslag, utan det ärkekonservativa regeringspartiet LPRs försök att hejda partiets fall i opinionen (för närvarande skulle färre än 5 % rösta på LPR, vilket inte skulle ge några platser i sejmen) genom att presentera allt mer drastiska förslag som skapar svarta rubriker.

LPR ligger t ex bakom förslagen att sparka lärare som ”sprider” homosexualitet, att ge extra stöd till ”moraliskt friska familjer”, att tvinga alla elever att bära skoluniform och att göra det lättare att avstänga elever med dåligt uppförande – men inget av allt detta har ( än så länge) blivit regeringspolitik.

Det var också LPR som låg bakom vinterns strid om grundlagen och aborter. Partiet ville ändra konstitutionen för att ytterligare kunna skärpa den redan idag ytterst rigida abortlagstiftningen, men fick inte med sig övriga regeringspartier och förslaget röstades därför ned i den polska sejmen.

Under mitt besök i Warszawa tar regeringens familjeminister, Joanna Kluzik-Rostkowska, emot den grupp av journalister som jag är en del av. Hon företräder tvillingarnas parti Lag och rättvisa, regeringens största och relativt sett mest seriösa parti, och hon gör ingen hemlighet av att striden om abortlagstiftningen innebar en allvarlig kris för koalitionsregeringen och att hon är mycket glad över att LPRs förslag röstades ned.

Hon berättar skrattande att LPR kräver hennes ”huvud på ett fat varje vecka” och att hon är minister i en ”galen koalition”. Joanna Kluzik-Rostkowska är liksom tvillingarna en tidigare aktiv medlem i Solidaritet, och när hon berättar hur hon vill förändra Polens familjepolitik är det lätt att inse varför fundamentalisterna i den polska regeringen vill ha bort henne därifrån.

”Vi vill att det ska födas fler barn i Polen”, förklarar hon. ”Men vi har också brist på arbetskraft”, fortsätter hon. ”Kvinnnorna behövs på arbetsmarknaden”. Därför vill hon bygga fler daghem, införa sex månaders betald föräldraledighet (inklusive frivilliga pappamånader) och skatteavdrag för de som har barn. Hon tycker att det svenska systemet verkar ”fantastiskt”, men att låta mammor vara borta ett helt år från arbetsmarknaden har Polen inte råd med – inte än.

* * *

En del den polska regeringens politik är med andra ord mindre galen och mer lagomeuropeisk än vad den som enbart läser korta notiser i pressen kan förledas att tro. Ändå är det inget tvivel om att tvillingarna Kaczynskis Polen har utmanat Europa i några mycket grundläggande frågor.

När president Lech Kaczynski förra sommaren lättade sitt hjärta och i en radiointervju förklarade att han tyckte att avrättning vore ett lämpligt straff för mord, spred sig en nervös tystnad i kommissionen och i de europeiska regeringskanslierna.

Sedan harklade sig EU-kommissionens talesman och förklarade att dödsstraff inte är ”förenligt med europeiska värderingar”, men redan innan Bryssel hade tagit till orda muttrade den polske presidenten att han insåg att dödsstraff inte går för sig i den Europeiska union som Polen är en del av.

En lättnadens suck spred sig i EU-kommissionen och i regeringsbyggnaderna runt om i EU. Phu! Så skönt att den polske presidenten hade lärt sig den Europeiska unionens uppförandekod, enligt vilken det inte är lämpligt att förespråka dödsstraff.

Men faktum är att inte ens förbudet mot dödsstraff har en egen artikel i unionens nuvarande lagstiftning, omfattande ca 80 00 sidor lagtext.

Europeiska unionens ”aquis” - gemensamma lagar och regler – handlar fortfarande i huvudsak om att underlätta den fria rörligheten för personer, tjänster, varor och kapital.

Inom de mänskliga rättigheternas område har unionen under femtio års tid i stort sett förlitat sig på – och hänvisat till – Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den konvention som ligger till grund för avgöranden i Europadomstolen i Strasbourg.

Det Europasamarbete som växte fram efter andra världskrigets slut stod nämligen på två ben, i två olika organisationer: EU och Europarådet.

Inom EU och dess föregångare – Kol- och stålunionen, EEC och EG – har det i huvudsak handlat om att få den gemensamma marknaden att omfatta allt fler politiska områden, medan Europarådet ända från början framförallt har syftat till att främja grundläggande fri- och rättigheter.

De två organisationerna skiljer sig åt på många olika sätt. Samarbetet i Europarådet är uppbyggt enligt klassiska, mellanstatliga principer (inga överstatliga befogenheter, alla beslut måste vara enhälliga m m) medan Europeiska unionens makt och allt starkare ställning bygger på att medlemsstaterna faktiskt överlämnar makt att besluta inom en rad områden till de överstatliga organen, att vetorätten kan tas bort och att beslut därför kan drivas igenom trots att en minoritet röstar nej.

Mycket tidigt visade det sig emellertid att den gemensamma marknadens regler minsann kunde strida mot medborgerliga fri- och rättigheter. Det kunde t ex gälla vilken rätt kommissionen hade att genomföra s k gryningsräder och oanmält ta sig in i företag som misstänktes för att ägna sig åt illegala konkurrensbegränsningar.

Eftersom det inte fanns några regler om fri- och rättighetsskydd började EU:s domstol i Luxemburg redan under 1960-talet att hänvisa till Europakonventionen och till utslag i Europadomstolen i Strasbourg. I nuvarande EU-fördrag stadgas att ”unionen ska respektera de grundläggande rättigheterna så som de garanteras i Europakonventionen”.

Efter hand har Europakonventionen med andra ord kommit att betraktas som en del av EU:s regelverk. Alla EU-länder är dessutom – var för sig – medlemmar i Europarådet och anslutna till Europakonventionen. Konventionen förbjuder dödsstraff, vilket också har blivit EU:s ståndpunkt. Men faktum är att det fortfarande saknas juridiskt bindande EU- regler inom detta område.

I skrivande stund pågår förhandlingarna om det konstitutionella fördraget, där en stadga för grundläggande rättigheter inklusive ett uttryckligt förbud mot dödsstraff för första gången finns med, men det verkar inte som om stadgan kommer att överleva Angela Merkels s k förtroliga samtal om fördragets framtid.

Ändå ställer EU som bekant ganska tuffa krav på kommande medlemmar, bl a rörande mänskliga rättigheter, och unionens ledande företrädare talar ofta och med stolthet om de europeiska värderingarnas betydelse.

Här finns alltså en allvarlig och för EU besvärande paradox. Om inte Turkiet hade avskaffat dödsstraffet hade landet inte fått inleda förhandlingar om medlemskap, men när Polens president luftar sina tankar om att återinföra dödsstraffet leder det enbart till ett besvärat mummel.

Den bistra sanningen är helt enkelt att EU fortfarande vare sig har en tydlig politik eller ett fungerande regelverk för hur en medlemsstat som inskränker medborgerliga fri- och rättigheter ska behandlas.

Det är fortfarande nästan lika oklart och förvirrat som när de dåvarande fjorton medlemsländerna under 2000 inledde en bojkott mot den femtonde medlemmen Österrike, med anledning av att Jörg Haiders parti blev en del av den österrikiska regeringen.

Visserligen ledde den misslyckade bojkotten till att det infördes en möjlighet att dra in rösträtten för en medlemsstat som ”allvarligt och ihållande åsidosätter” demokratins och de grundläggande friheternas principer. Men när brott mot medborgerliga fri- och rättigheter har gått så långt är det antagligen redan för sent och definitivt inte tillräckligt att dra in rösträtten för att EU ska kunna påverka utvecklingen i landet.

* * *

Men allt är inte dystert.

För det första måste man konstatera att Polens nationella institutioner hittills med framgång har lyckats försvara några grundläggande principer rörande medborgerliga fri- och rättigheter. Förslaget att ändra konstitutionen och förbjuda abort ”från konceptionsögonblicket” ledde till omfattande folkliga demonstrationer och debatter och röstades ned i sejmen.

Och författningsdomstolen underkände lustrationslagen, trots regeringens oblyga försöka att hindra en prövning genom att suspendera några av domarna. Försöket att kasta ut den allmänt hyllade professorn, demokratikämpen och tidigare utrikesministern Bronislaw Geremek ( som vägrat underteckna den bisarra försäkran om att han aldrig samarbetet med säkerhetstjänsten under kommunistiden) ur Europaparlamentet har därför (än så länge) misslyckats. Regeringen har emellertid lovat återkomma med ett nytt lagförslag i frågan, så diskussionen lär åter bli aktuell.

För det andra har Europadomstolen under våren har kommit med två intressanta domar som rör polska förhållanden. Den ena handlar om en ensamstående polsk tvåbarnsmamma som förvägrades abort, trots att hon hade medicinskt intyg som visade att hennes allvarliga synfel kraftigt skulle försämras av ytterligare en graviditet.

Det är första gången hittills (under femtio år) som Europadomstolen yttrar sig i abortfrågan. Domstolen slår fast att den polska staten bröt mot Europakonventionens artikel 8 (rätt till skydd av privat- och familjeliv) när kvinnan trots intyget inte hade möjlighet att överklaga ett beslut som innebar att hon förvägrades abort. Polen har dömts att betala skadestånd till kvinnan och att införa lagliga möjligheter att överklaga beslut att vägra tillstånd till laglig abort.

I den andra domen förklarar Europadomstolen att den polska staten bröt mot artiklarna 11, 13 och 14 i Europakonventionen (mötes- och föreningsfrihet, rätt till effektiva rättsmedel och förbud mot diskriminering) när den nuvarande presidenten för två år sedan – då som borgmästare i Warszawa – förhindrade en demonstration för homosexuellas rättigheter.

Den dåvarande borgmästaren Lech Kaczynskis beslut överklagades visserligen i Polen, men hans beslut upphävdes långt efter det att demonstrationen skulle ha ägt rum. Det duger inte, skriver Europadomstolen i ett intressant resonemang om demokratiska staters skyldighet att inte enbart skydda, utan att också aktivt främja medborgarnas mötes- och föreningsfrihet.

Hur reagear den polska regeringen på dessa domar? Jag ställer frågan till landets vice utrikesminister, Krzysztof Szczerski, en ung och ytterst vältalig man som bjuder på mineralvatten och svart, gott kaffe i små tunna koppar av vitt porslin när han tar emot oss i utrikesdepartementets gamla pampiga byggnad mitt i Warszawa.

Jo, Europadomstolens domar ska studeras och respekteras, försäkrar han, men förklarar samtidigt och snabbt att den ena domen inte alls handlar om rätten till abort – trodde jag kanske det? - utan om ganska tekniska synpunkter på den polska abortlagstiftningen.

Och det är – visserligen – sant. Europadomstolens synpunkter på den synskadade kvinnans möjligheter att få sin ansökan om abort prövad innebär inget ställningstagande i den principiella fråga om vad ”rätt till liv” innebär i Europa.

Så långt har de djupt ideologiska värderingsfrågorna ännu inte trängt in i Europas juridiska - och politiska - institutioner och liv. Europa är inte USA och abortfrågan är (än så länge) en i huvudsak nationell och inte en gemensam europeisk angelägenhet.

För egen del anser jag dessutom att EU inte bör lägga sig i abortlagstiftningen i medlemsländerna.

Så länge medborgarna i EU inte kan välja unionens politiska styre i direkta, allmänna val vill jag inte att dess lagar ska styra mig och mina döttrar i frågor som rör t ex rätten till abort. Viktiga ideologiska värderingsfrågor bör inte avgöras vid ministerrådets slutna förhandlingar i Bryssel.

Tänk t ex på vad som skulle kunna hända om den politiska vinden vänder och allt fler länder väljer Polens väg i abortfrågan? Det är en utveckling som är svår att påverka för andra än ländernas medborgare, men om antalet antiabortförespråkande länder skulle få majoritet i EU:s ministrråd bör de inte få möjlighet att driva igenom sin politik i hela unionen.

Europadomstolens intressanta dom visar emellertid att domstolen anser att Europas kvinnor har vissa, grundläggande rättigheter - även om de måste underkasta sig restriktiva, nationella abortlagar. Polska kvinnor måste ges möjlighet att överklaga ett beslut som påverkar och griper in i deras privatliv på ett så avgörande sätt som vägran om tillstånd för laglig abort.

Och vice utrikesminister Kryzystof Szczerski medger att Europadomstolens påpekanden rörande principerna för mötes- och föreningsfrihet redan har gjort avtryck. Den polska regeringen uppträder visserligen fortfarande som en samling homofober, men i år fick demonstrationen för homosexuellas rättigheter tillstånd och kunde genomföras utan större motstånd.

Bröderna Kaczinskis politik har med andra ord utmanat och tvingat fram en tolkning av vad fri- och rättighetsskyddet innebär för medborgarna i Europa. Det är ett tecken på att någonting har hänt och att europeisk politik och juridik trots allt – sakta men säkert – rör sig i riktning mot de stora, ideologiska frågorna.

* * *

Efter ett dygns möten och diskussioner i Warszawa återvänder jag till Stockholm, ganska omtumlad av att ha känt av kraften i den ekonomiska boom som håller på att förvandla Polen och inte lika full i skratt av att se tvillingarna Kaczinsky, identiskt lika, på bild i de polska tidningarna i avgångshallen på flygplatsen.

Det är lätt att förstå att polska medborgare har tröttnat på politiken och uttrycker sitt motstånd genom att förlöjliga de som styr, på samma sätt som de berättade roliga historier om partipamparna under kommunisttiden.

Men trots att några av den polska regeringens mest utmanade förslag har stött på motstånd i nationella och europeiska domstolar, har det senaste årets utveckling i Polen visat hur bräckligt stödet för grundläggande fri- och rättigheter i unionens medlemsländer kan vara.

När enskilda medborgares rättigheter kränks kan de visserligen i sista hand få sin sak prövad i Europadomstolen. Om något av de nuvarande EU-länderna skulle få för sig att återinföra dödsstraffet skulle det säkert också leda till politiska reaktioner och till att frågan om inte annat till slut prövades i både EU:s domstol i Luxemburg och i Europadomstolen i Strasbourg.

Ändå är det påfallande hur snabbt politiken kan förändras om väljarna struntar i att utnyttja sin rösträtt och populismens budskap därmed kan slå igenom och förvandlas till regeringspolitik i EU. Lika tydligt är det hur svaga mekanismer och regelverk EU har till förfogande när grundläggande principer - som unionen så ofta hyllar – utmanas i ett medlemsland."