Priset för Merkels framgång2007-06-04

Angela Merkel verkar vara på god väg att få EU-ledarna att enas i fördragsfrågan, men framgången har ett pris.

Om detta skrev jag en kommentar i SvD Kultur för ett par dagar sedan:

Text:

Det verkar som om Angela Merkel är på god väg att uppnå det som ganska få trodde var möjligt.

Två år efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna är EU:s medlemsländer (utom möjligen Storbritannien och Polen, allt är verkligen inte klart än) på väg att enas om hur de ska sopa ihop resterna av unionens kapsejsade konstitutionella projekt.

Under hela våren har Merkel fört förtroliga samtal med unionens politiska ledare, och imorgon ska statsminister Reinfeldt åter till Berlin.

Priset för Merkels framgång är emellertid en utebliven men på sikt nödvändig, bred och folkligt förankrad diskussion.

Nationella parlament och medborgare ( och journalister) har hållits utanför diskussionerna. Inget land har fått veta vad de andra har sagt till Angela Merkel, och det sägs att Tysklands företrädare är irriterade över att Sverige ändå har informerat riksdagen och läckt information om samtalens innehåll.

Men i tystnaden frodas ryktesspridningen.

Det har t ex sagts att Sverige som enda land har motsatt sig att de s k Köpenhamnskriterierna ( de krav rörande bl a mänskliga rättigheter som EU ställer på blivnade medlemsländer) ska skrivas in i EU:s fördrag.

Bakom denna ståndpunkt står regeringen och alla partier i den svenska riksdagen, eftersom förslaget tolkas som ytterligare ett sätt att sätta stopp för fler medlemmar i EU.

Ganska länge verkade det emellertid som om de svenska företrädarna fruktade att det inte skulle vara möjligt för Sverige, som ensam motståndare, att stoppa förslaget.

Men det är tydligen inte bara Sverige som motsätter sig fördragsfästa krav på nya medlemsstater (vilket säger en del om den tyska förhandlingstaktiken) och därför kommer de antagligen inte att finnas med i den slutliga version som Tyskland ska presentera vid toppmötet om en månad.

Utvidgningsförespråkarna pustar ut. Motståndarna mot EU:s fortsatta utvidgning har - möjligen - förlorat ännu en strid.

Men frågan om EU:s utvidgning är värd – och behöver – mer än diplomatiska samtal. Det handlar ju på sätt och vis om unionens själ.

Ska EU bli en politisk union, där medborgarna har rätt att kräva tydligt definerade rättigheter – och har därtill kopplade skyldigheter? I så fall är det inte orimligt att unionen har en tydlig gräns. Ett meningsfyllt medborgarskap förutsätter ju på sätt och vis en gräns – för de sociala rättigheternas omfattning, rösträtten och reglerna för det politiska ansvarsutkrävandets former.

Eller är EU ingenting mer – och inte heller något mindre – än en relativt väl fungerande mekanism för samarbete mellan allt fler suveräna stater, en union i ständig förändring utan tydligt definerade gränser? I såfall är det konstitutionella projektet feltänkt, eftersom det är näst intill omöjligt att definiera konturerna för en gränslös union.

Att vara för eller emot utvidgningen innebär med andra ord ett ställningstagande som också rör EU:s mål och medel.

Det är också därför en stor del av EU-vännerna på kontinenten misstror den i deras tyckte aningslösa svenska hållningen. De fruktar att Sverige och andra gränslösa utvidgningsvänner kommer att omöjliggöra det europeiska medborgarprojektet och den politiska union som de drömmer om.

Men det är möjligt att Sverige har rätt.

Att det bästa med EU är att unionen inte har en tydlig gräns. Att meningen med föreningen EU är att allt fler stater dras in unionens byråkratiska men märkvärdigt väl fungerande mekanismen för gemensamma, tvingande beslut mellan suveräna nationer.

Vilken väg EU än väljer, är det hur som helst svårt att tänka sig att unionen kommer att överleva om den här typen av frågor avgörs under samtal tu man hand med Angela Merkel.