Oroande åsiktsgap om Turkiet2007-05-08

I Sverige har det uppstått ett otrevligt gap mellan opinion och etablerade partiers åsikt rörande Turkiet som kommande medlem i EU.

Om detta skriver jag idag en krönika i Svenska Dagbladet/Kultur:

Frankrike har valt en ny president som har lovat försöka sätta stopp för Turkiets väg in i EU.

Frågan är förstås vad Nicolas Sarkozy gör nu, när han har nått Elyséepalatset.

Blir han lika pragmatisk som Angela Merkel? Han kan låta förhandlingsmaskineriet rulla på och hänvisa till att det ska hållas en fransk folkomröstning när – och om – det finns att anslutningsavtal mellan Turkiet och EU om tio-femton år.

Men han kan också pressen från Jean-Marie le Pens anhängare och kräva att förhandlingarna avbryts, omedelbart.

Vad kommer i så fall att ske i Ankara, där det hägrande EU-medlemskapet är en fast kurs och ett enande band mellan de sekulära och religiösa delarna av samhället?

Frågorna om Europas och Turkiets framtid hänger ihop – och påverkar varandra – och genomsyrar den politiska diskussionen i alla länder som berörs.

Utom i Sverige.

Sverige är det enda landet i EU där alla riksdagspartier – från höger till vänster – vill att Turkiet så småningom ska bli medlem i unionen.

Därför blir det ingen debatt.

När Turkiet och EU kommer på tal i Sverige är till och med Per Gahrton och Carl Bildt rörande överens.

Sveriges mest inbitne EU-motståndare har för övrigt under senare tid uttalat sig så EU-vänligt att man börjar ana konturerna av en uppgörelse som skulle kunna lägga grund för en röd - grönt samarbete inför nästa val (den intresserade kan läsa hans inlägg på www.europaportalen.se)

Någonting har helt enkelt hänt med EU-opinionen i Sverige.

Det konstaterar också professorerna Sören Holmberg och Rutger Lindahl i en nyligen publicerad opinionsundersökning( www.sieps.se) från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Undersökningen visar att det för närvarande blåser en svagt EU-positiv vind över Sverige, och den verkar alltså ha nått ända in i EU-motståndets svenska högborg.

Men SOM-institutets undersökning visar också en annan, mer dramatisk, opinionsförändring.

Endast tio procent av de tillfrågade svenskarna tycker att det är ett bra förslag att Turkiet ska ges medlemskap i EU – betydligt färre än i tidigare undersökningar – och nästan hälften tycker att det är ett dåligt förslag.

Frågeställningen har visserligen kritiserats eftersom den kan ge intryck av att frågan gäller ett turkiskt EU-medlemskap redan idag – något som mycket få tycker vore en bra idé.

Men Sören Holmberg och Rutger Lindahl skriver att attityden till Turkiet under senare tid har förändrats i negativ riktning i samtliga EU-länder och att den ”innehåller betydande politisk sprängkraft”.

Denna sprängkraft har redan visat sin styrka i en lång rad EU-länder: Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och österrike.

Men i samtliga dessa länder har motståndet mot Turkiet delvis formulerats av traditionella, etablerade partier.

I Sverige säger bara ett parti nej till Turkiet i EU: Sverigedemokraterna.

Själv glömmer jag inte hur det såg ut i Södertälje centrum inför valet till Europaparlamentet 2004. Partiets valaffischer satt uppklistrade överallt. ”60 miljoner turkar i EU? Nej tack.”

Sedan dess har uppenbarligen den svenska opinionen rört sig i riktning mot denna åsikt.

I Sverige har det med andra ord uppstått ett otrevligt gap mellan opinionen och de etablerade partiernas åsikter rörande Turkiet och EU.

Och om två år är det val till Europaparlamentet igen. Då kommer Sverigedemokraterna få ännu mer statligt stöd för att sprida sina affischer och med tanke på det låga valdeltagandet ( det var drygt 37% 2004) kan resultatet bli hur otrevligt som helst.

Det är med andra ord hög tid att börja tala om Turkiet – också i Sverige.

Det finns många goda skäl för turkiskt EU-medlemskap. Men de måste diskuteras, trots att ” alla” i Sverige är överens.

Annika Ström Melin
skribent och frilansjournalist