Merkel, Blair, Sverige och tystnaden2007-04-20

Nu har Angela Merkel fått med sig både Blair och Brown på strategin rörande det konstitutionella fördraget. Och Sverige håller - i tysthet - med om allt som görs.

I dagens Financial Times förklarar Tony Blair ( med Browns stöd, sägs det) att Storbritannien inte behöver hålla folkomröstning - som han tidigare lovat - om EU:s kommande fördrag.

Om det konstitutionella fördraget bantas och stadgan om grundläggande rättigheter tas bort kan parlamentet ratificera det utan folkomröstning, föklarar han.

Om allt pompöst och nydanande ( utom utrikesministern och ordföranden i Europeiska rådet, som får vara kvar) tas bort kan det brittiska parlamentet behandla det kommande fördraget som ytterligare ett - på ytan harmlösare - i raden av alla tidigare fördrag i EU.

En sådan lösning har tidigare tydligen både Tjeckien och Nederländerna ställt sig bakom.

Merkels charmoffensiv har med andra ord börjat ge resultat. Om detta kan två saker sägas.

Det kanske å ena sidan är den enda möjliga lösningen som nu under Merkels effektvia ledning knådas fram under hemliga, diplomatiska samtal.

Varken Tjeckien eller Storbritannnien eller Nederländerna och kanske inte heller Polen skulle ha kunnat gå med på något annat.

Det är å andra sidan djupt otillfredsställande att viktiga delar av fördraget - som t ex stadgan för grundläggande rättigheter - som kom till efter långa, offentliga och spännande diskussioner och förhandlingar i konventet och under den förra regeringskonferensen nu skrotas utan någon som helst offentlig debatt.

Sveriges linje är tydligen att inte bråka och inte trassla till någonting. Att ställa sig bakom allt som görs för att rädda det som räddas kan av fördraget.

Det uppskattas säkert i Bryssel. Men vad händer i Sverige när medborgarna ställs inför fait accompli?