Självöverskattande ordförande Persson2007-04-10

Med stort intresse läser jag om ordförande Perssons tankar (boken). Funderingarna kring EU är spännande, men våldsamt självöverskattande.

Jag har inte sett alla tv-program om ordförande Persson, men för en politiskt intresserad person är boken en riktig guldgruva, tycker jag.

Erik Fichtelius sätt att ställa öppna frågor leder in Göran Persson på en hel del intressanta och öppenhjärtiga resonemang.

Två av bokens kapitel handlar om EU, och båda är ganska avslöjande.

Funderingarna kring EMU är visserligen väl kända, men att Perssons politiska tvivel kring projektets federalistiska karaktär var så djupt är ändå intressant att ta del av och förklarar en del av den olust som präglade socialdemokraternas Ja-kampanj inför folkomröstningen 2003.

Men Göran Perssons beskrivning av förhandlingarna om utvidgningen inför toppmötet i Göteborg 2001 är våldsamt självöverskattande.

Han framställer det som om han räddade hela utvidgningen. Men frågan våren 2001 handlade om de dåvarande 15 EU-medlemmarna skulle sätta ett datum för de tio nya medlemsstaternas inträde i unionen ( 2004).

Det var det Gerhard Schröders motstånd gällde. Schröder ville inte lova någonting innan förhandlingarna hade slutförts - en ståndpunkt som i historiens ljus inte är helt obegriplig.

Anslutningen av Rumänien och Bulgarien visar vad som kan hända när länder lovas medlemskap vid ett visst datum, trots att alla egentligen tyckter att länderna inte är klara för medlemskap.

Göran Perssons tystnad rörande Anna Lindhs roll i utvidgningsprocessen är dessutom både underlig och otrevlig.

Inför Sveriges EU-ordföranddeskap byggde Anna Lindh upp ett imponerande kontaktnät med kandidatläderna och fick dem att spänna bågen och genomföra en hel del tuffa beslut.

Det hade stor betydelse. Men om detta säger Persson inte ett ord.

Det är svagt, tycker jag.