Sveriges Radios problem2007-02-15

Mina gamla kollegor vid Sveriges Radio är arga, ledsna och stressade. Men att Peter Örn öppnar dörrarna till kolossen på Oxenstiernsgatan är inte fel. Problemet är byråkratväldet.

Under sexton år arbetade jag vid Sveriges Radio. Det var - nästan alltid - väldigt roligt.

Jag är fortfarande en radioälskare och lyssnar på mina P1 favoriter - Godmorgon, världen!, Konflikt, Studio Ett, P1-morgon, Vågen, Filosofiska rummet, Människor och tro och Spanarna - så ofta det är möjligt.

Som frilansare har jag dessutom upptäckt webben och kan lyssna på den digitala Klassiska kanalen när jag sitter hemma och skriver. Underbart.

Om någon av mina f d kollegor ringer för att be mig medverka i ett program säger jag inte nej. Ändå är det en befrielse att slippa korridorerna i Radiohuset.

Det förfall som f n pågår är deprimerande. Det handlar inte bara om den stressade, slarviga och i många fall obegripliga programförnyelse som inletts i P1.

Den förnämliga infrastrukturen - grammofonarkivet, tekniken m m - underhålls inte ordentligt. Det märker alla radioälskare. En nationell kulturskatt förfaller.

Till skillnad från många av mina f d kära kollegor tycker jag emellertid att det är både riktigt, nödvändigt och bra att öppna radions tablåer för medverkande som inte har heltidsanställningar på SR.

Det allvarliga är - tycker jag - att SRs nuvarande ledning tycks tro att bra radioprogram kan skapas uppifrån, genom illa genomtänkta dekret.

Det kallas visserligen en "beställarorganisation", men luktar planhushållning lång väg.