Det börjar i Bryssel2009-04-16

Ofta dröjer det flera år innan det blir debatt i Sverige - när frågan redan har avgjorts i Bryssel och Strasbourg. Det är dags att EU-anpassa politiken och journalistiken.

Om detta skriver jag en artikel som publiceras i det senaste numret av tidskriften Axess

www.axess.se

- och som kan läsas här:

" Vid lunchtid varje fredag samlas en grupp chefstjänstemän i Regeringskansliet på översta våningen i Rosenbad för att samordna Sveriges EU-politik.

Dagordningen kan vara lång. Bakom nästan varje rubrik döljs en intressant och komplicerad fråga. Inför kommande veckas möten med ministerrådet i EU ska Sveriges ståndpunkt i förhandlingen med övriga medlemsländer förberedas – och sedan läggas fast i samråd med riksdagens EU-nämnd.

Runt bordet sitter folk från alla departement med ansvar för EU-frågor. Sveriges EU-ambassadör har också tagit flyget från Bryssel för att delta i diskussionen och få instruktioner om Sveriges positioner.

Alla kommer väl förberedda till mötet. En fråga som t ex berör en kommande förhandling mellan EU:s jordbruksministrar har förberetts inom jordbruksdepartemenet och ofta också av tjänstemän inom Jordbruksverket, Livsmedelsverket eller Fiskeriverket. Ibland har departementsföreträdarna olika åsikter om hur Sverige bör rösta, och då kan diskussionen bli hetsig.

Det här är toppen på den jättelika förhandlingsapparat som är Sverige i EU. Den svenska statsförvaltningen har sakta men säkert och under visst motstånd blivit en väl fungerande del av unionen. Hundratals svenska tjänstemän deltar i en ständigt pågående förhandling i rådets 200 arbetsgrupper och kommissionens olika kommittéer. Det är ingen tillfälllighet att två av verken under Jordbruksdepartementet ska slås ihop, utan delvis en följd av den svenska statsförvaltningens pågående EU-anpassning.

Vad ska Sveriges ministrar säga på ministerrådets möten nästa vecka – och hur ska de rösta? Utsikten över Strömmens vatten och riksdagshuset är bedövande vacker. Diskussionen är lågmäld och effektiv. Frågor som kan komma att påverka både Sverige och EU under lång tid framöver diskuteras, och efter snart femton års EU-medlemskap är det en väl inarbetad rutin.

Så här går det till - vecka in och vecka ut. Sverige i EU styrs vid dessa mötet på Rosenbad. Ofta handlar det om centrala politiska frågor. En vanlig fredag i mitten av februari i år skulle t ex ett kommande möte med EU:s justitieministrar förberedas.

Enligt den förberedda dagordningen (som är offentlig) handlade diskussionen bl a om ett förslag att inrätta ett EU-kontor för asylfrågor, ett initiativ från Italien, Malta, Cypern och Grekland rörande kampen mot s k illegal invandring, situationen för de irakiska flyktingarna, utnämning av en direktör i Europol, en ny ramlag om domstolars behörighet i straffrättsliga förfaranden, USA:s behandling av personuppgifter från EU i syfte att bekämpa terrorism, s k rationell politik för att bekämpa narkotika, förslag till nytt direktiv om EU-gemensamma straff mot fartyg som förorenar miljön.

Inga politiska småsaker, med andra ord. Ändå tar det ofta flera år innan frågorna som behandlats blir föremål för politisk diskussion i Sverige – och då är förslagen ofta redan klubbade av ministerrådet och Europaparlamentet i Bryssel och Strasbourg.

I motsats till den svenska statsförvaltningen har nämligen varken politiken eller journalistiken inlett någon EU-anpassning. Svensk inrikespolitik diskuteras i ett rum – och EU-politiken i ett annat. Politiska reportar är antingen inriktade på svenska inrikespolitik – eller stationerade i Bryssel. Sverige och EU uppfattas och beskrivs som skilda världar. Det är sällan någon riktig kontakt.

Nej, inga beslut blir riktigt genomdiskuterade under EU-processen, tycker Christian Andersson, tidigare reporter vid Sveriges radio, pressråd i Bryssel och chef för Europaparlamentets informationskontor i Stockholm. Idag arbetar han som universitetslektor i journalistik vid Södertörns högskola.

Det bygger delvis på ett missförstånd. När jag undervisar blivande journalister märker jag att de tror att EU bara kan bevakas från Bryssel. Men hela den enorma kunskapsbas som finns i Sverige kan utnytttjas. Det är mycket lättare att ringa någon på t ex Jordbruksverket – och det är märkligt att det inte görs i större utsträckning.

När Christian Andersson arbetade vid Europaparlamentets kontor förundrades han över att det tog så lång tid innan det blev debatt i Sverige om en fråga som diskuterats och kanske redan beslutats i Europaparlamentet och ministerrådet.

Han är övertygad om att t ex höstens stora klimatpaket, som rådet och Europaparlamentet klubbade före jul, innehåller delar som ännu inte uppmärksammats och som kommer att leda till debatt i Sverige – i efterhand.

Ett annat aktuellt exempel är utfasningen av traditionella glödlampor, säger han. Det är en fråga som berör oss alla – och som nu har lett till debatt, trots att besluten fattades för länge sedan.

Ja, enligt de nya EU-reglerna ska traditionella glödlampor förbjudas stegvis i hela unionen och 2012 ska de vara helt borta. Det är en följd av det s k ekodesigndirektivet som klubbades 2005, vars innehåll först nu konkretiseras för EU:s medborgare.

Före jul 2008 röstade en särskild kommitté om glödlampornas slutgiltiga öde och under det kommande året ska kommittén ta ställning till nya, energibesparande regler för teveapparater, diskmaskiner, tvättmaskiner m m. De yrvakna protesterna mot lågenergilamporna – som innehåller kvicksilver – lär följas av fler förvånade och ilskna reaktioner.

Men det handlar inte bara om glödlamport. Beslut som fattas inom ramen för EU:s allt mer gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik får storpolitiska konsekvenser. Vilka följderna blir kan ofta anas många år innan det leder till en svensk inrikespolitisk debatt.

Den aktuella diskussionen om det svenska försvarets inritning rör t ex delvis en förändring som drivits fram i EU. Sveriges omställning från ett invasions- till ett internationellt insatsförsvar har åtminstone förstärkts av EU:s gemensamma vilja att bygga upp gemensam militär kapacitet för internationell krishantering.

Beslutet fattades vid toppmötet i Köln i början av juni 1999 och konkretiserades vid toppmötet i Helsingfors i december samma år. I Sverige utbröt en förvirrad debatt. Göran Persson och Anna Lindh envisades med att beskriva beslutet som harmlöst och endast syftande till att EU skulle kunna hjälpa till med t ex minröjning i främmande land, medan Per Gahrton och andra förklarade att detta var början på en europeisk armé.

Det var varken det ena eller det andra, men innebar inledningen på ett helt nytt kapitel i EU:s utveckling – och i det svenska försvarets. I en liten skrift som publicerades för några år sedan beskriver avgående Överbefälhavaren Håkan Syrén hur EU:s beslut att inrätta snabbinsatsstyrkor ( några år efter toppmötet i Helsingfors) har fungerat som ”en katalysator” för det svenska försvarets omställning:

”Man kan säga att det svenska åtagandet har gett oss ett konkret närtidsmål för reformarbetet. Arbetet med EU-insatsförbandet är därför en katalysator som driver på reformarbetet” ( ur ÖB:s skrift ” Här och nu. Om den fortsatta vägen framåt”)

Nordic Battle Group förändrade det svenska försvaret. Glödlamporna ska snart vara borta. Snart kommer fler EU-gemensamma straff för brott som anses vara gränsöverskridande. EU:s beslut tränger allt längre in i vardagen och påverkar Sveriges framtid.

Och nästa fredag är det dags igen. Högst upp i Rosenbad samlas den svenska statsförvaltningens högsta tjänstemän för att samordna Sveriges EU-politik under nästa veckas förhandlingar i Bryssel. Det borde snart vara dags för politiken och journalistiken att upptäcka det. "