De sjukas fria rörlighet2008-12-09

Europaparlamentet och rådet förhandlar om hur fri patienternas rörlighet ska tillåtas bli i EU - och redan nu står det klart att flera hinder kommer att kvarstå.

EU-kommissionens lagförslag presenterades i somras, och nu pågår förhandlingar om tillägg och ändringar.

Sieps har publicerat en intressant analys av kommissionens förslag som författats av juristen Eva Edwardsson och som kan läsas och laddas ned här:

http://www.sieps.se/

Eva Edwardsson anser att patientrörligheten i EU skulle öka om direktivförslaget genomförs.

Men förslaget innebär att vård utomlands
endast ska ersättas med det belopp som hade utgått i hemlandet, vilket kan leda till att patienter inte kommer att kunna utnyttja rätten att söka vård utomlands.

Den som inte har råd att betala mellanskillnaden mellan faktisk
vårdkostnad och det som de erhåller i ersättning missgynnas alltså av förslaget, ett problem som inte alls diskuteras i direktivförslaget, vilket Eva Edwardsson anser vara en brist.

Hon anser att det är hög tid för landstingen att se över de ersättningsnivåer som ändå gäller inom ramen för vårdgarantin- och hon påpekar att det är en " öppen fråga om vi genom direktivet får en lösning på problem när patienter vill ha en annan behandling än den som svensk läkarexpertis vill ge. "

Wiplashskador är ett bra exempel, skriver hon och tar upp en lång rad intressanta frågor som borde leda till intensiv politisk debatt:

" Svensk sjukvård verkar i första hand rekommendera sjukgymnastik och värktabletter. Det förekommer endast steloperationer av nacke på försök bland svenska läkare. I Tyskland finns emellertid läkare som erbjuder sådana steloperationer.

Om en svensk patient önskar genomgå en operation
i Tyskland, vilken är då ersättningen upp till det belopp
som hade ersatts om vården hade getts i Sverige? Är det
kostnaden för värktabletter eller är det priset för en liknande
operation som faktiskt genomförs i Sverige om än inte
allmänt?

Det pågående lagstiftningsarbetet i Sverige i fråga om
att införa ett system med förhandstillstånd för sjukhusvård
utomlands verkar ha avstannat.

Om det alls är någon idé
att gå vidare med lagstiftning måste avgöras mot bakgrund
av en bedömning om vad förhandlingarna om direktiv-
förslaget om patientrörlighet kommer att resultera i. Så
länge som andra länder kräver sina patienter på tillstånd,
finns egentligen inga skäl för Sverige att inte göra detsamma.
EU-kommissionens förslag till direktiv får gärna tas
emot positivt, bara det också förs en kritisk diskussion.
Den byråkratiska överbyggnaden i form av kontaktpunkter
och även de europeiska referensnätverken kommer att
innebära en del kostnader.

Måste läkarexpertisen börja
utbyta erfarenheter under EU-kommissionens ledning,
istället för att förlita sig på det utvecklingsarbete som redan
sker inom ramen för vetenskaplig forskning och interna-
tionella läkarkonferenser? Är EU-kommissionens förslag
värt pengarna? Eller är det bättre med ett nollalternativ,
det vill säga att det nuvarande rättsläget bibehålls? Detta
är angelägna frågor för sjukvårdspolitikerna på både
nationell och regional nivå. "