Sveriges förvandling2008-09-24

Före 1999 var Sverige aktiv motståndare till ett framtida eventuellt EU-medlemskap för Turkiet - men har sedan dess blivit Turkiets bästa vän i EU. Hur gick förvandlingen till?

Om detta skriver jag en kommentar som publiceras i dagens SvD/Kultur - och som kan läsas här:

" Hur gick det egentligen till när Sverige förvandlades från högljudd kritiker av bristen på medborgerliga fri- och rättigheter i Turkiet – till en lika högröstad försvarare av Turkiet som eventuellt framtida, fullvärdig EU-medlem? Det är något av ett mysterium.

En som borde veta är Sveriges tidigare ambassadör i Ankara, Ann Dismorr. I den välskrivna , initierade men samtidigt lättillgängliga boken ”Turkey Decoded” (Saqi) beskriver hon det senaste decenniets utveckling av ett allt mer demokratiskt statsskick i Turkiet.

Reformerna och den stegvisa uppluckringen av det turkiska militärstyrets avlagringar är förstås den viktigaste förklaringen till att Sverige – och därmed hela EU – till slut accepterade Turkiet som kandidatland och efter ytterligare några år inledde förhandlingar om medlemskap.

Men är det hela förklaringen?

Ann Dismorr var Sveriges utsända i Ankara under de omvälvande åren 2001-2005. I boken blandar hon personliga intryck under resor, bjudningar och möten med redogörelse för den stegvisa demokratiseringen av Turkiet. Det är intressant – och ibland riktigt spännande.

Hon berättar t ex hur hela den diplomatiska kåren håller andan när hon tar ”the K-word” ( K för kurder) i sin mun under en middag med Turkiets premiärminister Erdogan vid den danska ambassaden. Hon noterar också att Hitlers ”Mein Kampf” blir en bästsäljare under våren 2005. Det är inte helt lätt att tolka utvecklingen i Turkiet.

Ann Dismorr verkar emellertid vara övertygad om att regeringen Erdogan vill förvandla Turkiet till en demokrati av europeiskt snitt och att EU-anpassningen är allvarligt menad. Hon presenterar en lång rad övertygande fakta och argument för sin slutsats.

Men när och varför gjorde Sverige helt om? Här tätnar mystiken.

Ann Dismorr berättar t ex att hon en gång fick höra Anna Lindh försäkra en häpen premiärminister Erdogan att Sveriges utrikesminister ”skulle har röstat på er” om hon hade varit turkisk medborgare.

Verkligen? Erdogans parti, AKP, brukar ju betecknas som en släkting till den europeiska kristdemokratin och har utmärkta kontakter med svenska moderater. Men jag undrar framförallt varför Sveriges utrikesminister plötsligt blev så förtjust i Turkiets regeringschef.

Det var nämligen framförallt Anna Lindh som fram till EU-toppmötet 1999 ofta och öppet (och med all rätt) kritiserade bristen på medborgerliga fri- och rättigheter i Turkiet. Det gjorde den dåvarande premiärministern Ecevit ( ibland kallad ”nationalistisk socialdemokrat”) rasande och den turkiska pressen beskrev Sverige som den främsta bromsklossen för Turkiets ev framtida EU-medlemskap.

Visserligen tog den turkiska reformprocessen inte ordentlig fart förrän efter 2002, sedan Erdogan valts till premiärminister, men den inleddes faktiskt under Ecevits tid.

Och även om regeringen Erdogan har gjort mycket för öppenheten och demokratin i Turkiet, är det fortfarande lång väg kvar. Bristen på yttrandefrihet, minoritetsrättigheter och andra fri- och rättigheter präglar fortfarande en hel del av det som sker i landet. Turkiet var inget rent helvete före 1999 – och inget himmelrike därefter.

För egen del kan jag tänka mig en lång rad förklaringar till att Sverige har förvandlats till Turkiets bästa vän i EU: 11 september, insikten om hur unionens mjuka makt kan förändra Turkiet, förhoppningar om att Turkiet ska tunna ut det överstatliga EU. Och vilken roll spelade kurderna inom den svenska socialdemokratin?

Jag inser att det finns en gräns för vad en diplomat kan och får skriva. Kanske kan en forskare försöka förklara hur, när och varför Sveriges inställning till Turkiets framtida EU-medlemskap ändrades så totalt?

Annika Ström Melin
Journalist med inriktning på Europafrågor