EU-politikens nya paradoxer2008-03-25

Inför valet till Europaparlamentet om ett drygt år pågår för närvarande en nervös omprövning av EU-politiken inom flera partier. En del intressanta paradoxer framträder.

Detta är en krönika som idag publiceras i SVD/Kultur www.svd.se

- och som kan läsas här:

" Inför valet till Europaparlamentet om ett drygt år pågår för närvarande en nervös omprövning av EU-politiken inom flera partier. En del intressanta paradoxer framträder.

I förstone kanske det verkar som om alla vill ta Nils Lundgrens plats, när nu Junilistans ledare har meddelat att han tänker avgå. Att nästan alla vill framstå som EU-kritiska, utan att kräva EU-utträde. Men riktigt så enkelt är det inte.

Miljöpartiets Maria Wetterstrands kritik mot regeringens EU-politik har nämligen delvis ändrat karaktär. Inom miljöpolitikens område kritiserar hon numera regeringen för att den inte är tillräckligt EU-solidarisk. Hon anser att regeringen försöker slingra sig ur EU-kommissionens krav inom klimatpolitikens område och att regeringen sätter Sveriges snävt nationella intressen främst.

När t ex miljöminister Andreas Carlgren kräver att svenska insatser för att minska koldioxidutsläpp i andra länder ska räknas in när Sveriges andel av utsläppsminskningarna ska slås fast, skäller Maria Wetterstrand ut honom för att han tänker allt för nationalistiskt och inte tillräckligt på EU:s gemensamma åtaganden. Inte undra på att han ser en smula häpen och smått förvirrad ut.

Samtidigt lovar ledande företrädare för Sveriges två stora Ja-partier – socialdemokraterna och moderaterna – att de ska värna svenska intressen och distansera sig från Bryssel.

Alla som var med under Ja-sidans fest efter folkomröstningen 1994 insåg i och för sig redan då att det fanns betydande spänningar under den påklistade EU-fori och den krampaktiga EU-enhet som moderater och socialdemokrater hade lyckats snickra ihop för att föra Sverige in i EU.

Sammanbitna socialdemokrater droppade av tidigt under kvällen. Berusade ungmoderater skrålade ”Det finns bara en Ingvar Carlsson” och viftade med EU-flaggor.

Ja-kampanjen hade vunnit, men ingen verkade vara särskilt glad. Folk såg skadeglada eller ilskna ut. Det var en ganska förfärlig fest som varslade om svikna förhoppningar och kommande uppgörelser.

Det är kanske det som pågår nu, när framträdande moderater och socialdemokrater slåss om vem som är bäst på att försvara svenska intressen i EU.

”Vårt uppdrag är att värna Sveriges intressen i EU” förklarar moderaterna i inledningen till partiets nya europapolitiska valplattform.

Och Leif Pagrotsky, hett namn inom socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet nästa år, förklarar i en debattartikel i Göteborgs-Posten att ”de socialdemokratiska regeringar där jag ingått förtjänar kritik för att vi inte tagit för oss mer i EU och slagits mer aggressivt för svenska intressen. Men den undfallenhet och passivitet som jag ser nu är långt värre. Den förtjänar tyvärr att beskrivas som ren och pinsam finlandisering.”

Rollerna är alltså delvis ombytta. Ledande socialdemokrater och moderater lovar att ta strid för Sverige, medan miljöpartiets språkrör framstår som EU-kommissionens främsta försvarare inom miljöpolitikens område.

Samtidigt finns det en hel del som förenar de gamla EU-kritikerna med de nya. När det gäller inställningen till några av EU-byggets grundbultar – EG-domstolens roll m m – verkar t ex ett växande antal ledande socialdemokrater vara rörande överens med miljöpartisterna. ”En tydlig milljöpartianpassning verkar på gång” konstaterar en nöjd Maria Wetterstrand på sin hemsida.

Lagom till Europarlamentsvalet om ett drygt år och det svenska ordförandeskapet någon månad senare håller alltså en lite lagom distanserad, EU-kritisk hållning på att att breda ut sig och få ordentligt fäste i Sverige. Baksmällan efter Ja-sidans fest sitter i än. "

Annika Ström Melin
journalist och skribent med inriktning på Europafrågor