Nervöst inför Sveriges EU-ordförandeskap2008-03-04

Den 1 juli 2009 tar Sverige över ordförandeklubban i EU:s ministerråd, och trots att det är en stund kvar till dess sprider sig för närvarande en viss oro över hur det ska gå.

Detta är en artikel som publiceras i det senaste numret av tidskriften Axess

www.axess.se

- och som kan läsas här:

" Den 1 juli 2009 tar Sverige över ordförandeklubban i EU:s ministerråd, och trots att det är en stund kvar till dess sprider sig för närvarande en viss oro över hur det ska gå.

”This is a presidency from hell” förklarade Europaminister Cecilia Malmströms statssekreterare Håkan Jonsson när han i höstas träffade personalen vid Sveriges EU-representation i Bryssel. Ingen skrattade.

- Nej, nyanserna gick tydligen inte fram, erkänner Håkan Jonsson.

Ett helvetes ordförandeskap tror han nämligen inte att det kommer att bli, trots allt. Däremot kan det komma att bli ganska besvärligt. Ändå verkar Håkan Jonsson helt uppriktig när han hävdar att det framförallt ska bli ”väldigt spännande”.

Förutsättningarna för Sveriges andra period som EU:s ordförandeland är nämligen väsentligt annorlunda än förra gången det begav sig, vilket regeringen är plågsamt medveten om.

Det står t ex redan nu klart att andra halvåret 2009 kommer att bli en ovanligt turbulent period i EU:s inre liv. Under försommaren ska det hållas val till Europaparlamentet i hela unionen. Därefter ska en ny kommission tillsättas, vilket brukar (minns Buttiglioneaffären 2004!) leda till utdragna förhandlingar.

Det kommer alltså inte att finnas en ny kommission på plats förrän i oktober 2009, vilket innebär att det lagstiftningsmaskineri som alla ordförandeländer är beroende av inte kommer att vara i full gång förrän Sveriges ordförandeskapsperiod närmar sig sitt slut.

Det är den besvärliga delen, tycker Håkan Jonsson. Som EU-ordförande vill vi förstås framförallt ”leverera”, dvs se till att det fattas bra beslut i EU. Men det blir svårt att få fram beslut om det inte finns några lagstiftningsförslag att förhandla om.

EU:s nya fördrag trasslar också till Sveriges ordförandeskapsplaner. Om allt går enligt planerna ska fördraget träda i kraft i januari 2009, vilket innebär att unionen därefter ska styras enligt ett delvis nytt regelverk. Europeiska rådets nye, valde ordförande och unionens nye ”utrikesminister” kommer t ex säkert att vilja markera sina revir.

Sedan Tony Blair blev katolik och på god franska talade inför 2 500 medlemmar i Nicolas Sarkozys parti räknar t ex många med att den tidigare brittiske premiärministern är en av dem (det blir säkert fler) som skulle vilja ta plats på EU-scenen under hösten 2009, och Blair brukar ju kunna ta för sig.

Men Håkan Jonsson är inte orolig för uppslitande gränsdragningstvister mellan nya och gamla EU-institutioner.

Det kan bli riktigt spännande! Vi får ansvar för att få det nya fördragets regelverk att fungera väl, och kommer att ha allas ögon på oss. Sverige kommer att leda EU under en viktig period.

Vilka frågor vill Sverige då försöka driva under perioden som EU:s ordförande?

I slutet av januari framträdde Europaminister Cecilia Malmström i riksdagen och presenterade fem s k prioriterade områden: Klimat, miljö och energi. Jobb, tillväxt och konkurrenskraft. Ett tryggare och öppnare Europa. Östersjön och relationerna med EU:s närområde. EU som global aktör och fortsatt utvidgning.

Listan över prioriterade frågor är med andra ord ganska heltäckande. Sverige ska dessutom tillsammans med Frankrike och Tjeckien presentera ett 18-månadersprogram för de tre ländernas sammanlagda ordförandeskapsperioder, vilket riskerar att göra listan ännu längre.

Att få den hyperaktive franske presidenten att dra åt samma håll som Sverige när det gäller t ex frihandel och EU:s utvidgning är sannolikt ungefär lika svårt som att få Tjeckien att bli lika klimat- och miljöomvänd som statsminister Reinfeldt. Det är med andra ord upplagt för en och annan strid och för kompromisser som kan leda till sliriga och svårtolkade målformuleringar.

Allt detta – valet 2009, det konstitutonella förändringarna och samarbetet med Frankrike – har emellertid Sverige svårt att göra något åt. Det gäller att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Den senfärdighet som hittills har präglat Sveriges förberedelser inför det kommande ordförandeskapet är däremot ett självförvållat problem.

En rundringning bland några tjänstemän som ansvarar för EU-samordning i regeringskansliet ger en entydig bild av stämningsläget. Förberedelserna anses ha kommit igång alldeles för sent och många verkar vara uppriktigt oroliga.

Det anses t ex illavarslande att de borgerliga partierna hade så svårt att komma överens om vilka svenska orter som skulle få äran att arrangera ministerrådsmöten under ordförandeskapshalvåret. Alla ministrar – och partier – ville stå värd för ett pampigt EU-möte i ett eget hörn av Sverige.

Men från finansdepartementet har det utgått ett påbud om att Sveriges EU-ordförandeskap inte får kosta mer än absolut nödvändigt. Knappt 900 miljoner kronor har anslagits för mötesarrangemang och information m m, men alla personalförstärkningar – vilket kommer att behövas – måste ske genom omprioriteringar.

I ett första förslag över vilka ministerrådsmöten som skulle arrangeras fanns därför inledningsvis ingen ort norr om Dalälven med (vilket fick centerpartisterna att gå i taket) och kristdemokraterna skulle bli helt utan EU-möte.

Långa förhandlingar följde. I den slutliga versionen finns nu både Åre och Umeå med på listan – efter Jönköping, Stockholm och Göteborg – och Göran Hägglund ska också få vara ordförande för ett ministerrådsmöte.

Det är visserligen ganska långt kvar till 2009, och en hel del av detta inledande trassel kommer säkert att redan ut sig innan det är dags.

Men om regeringen är nervös för att det kommande ordförandeskapet kommer att jämföras med Sveriges första, lyckade period som EU-ordförande 2001, kanske den ska fundera på en sak.

Bakom den allt gladare, allt säkrare Göran Persson som bjöd in Putin till Stockholm, Bush till Göteborg och flög till Nordkorea för att mäkla fred, fanns en man som kände alla, som visste allt och som styrde det mesta med järnhand: Lars Danielsson.

När Sverige tar över EU:s ordförandeskap bör därför regeringen har bestämt sig för vem som ska ha sista ordet när det verkligen gäller. Är det Fredrik Reinfeldt, Cecilia Malmström eller Carl Bildt som ska kallas in när det ska fattas snabba beslut? Vill kanske också Maud Olofsson och Göran Hägglund få säga sitt?

Ett EU-ordförandeskap innebär en enda lång rad av stora och små kriser, och någon måste ha ständig beredskap, vara beredd och ha mandat att försöka lösa dem."