EU:s pinsamma presidentval2008-02-12

Vi medborgare förväntas tydligen sitta stilla och tyst och invänta hemlighetsmakeriet kring valet av Europeiska rådets permanenta ordförande - EU:s "president". Det är märkligt - och pinsamt.

Hur ska Europeiska rådets nye ordförande väljas – och vad ska unionens nye ”president” egentligen göra?

Det enkla svaret på dessa båda angelägna frågor är: Ingen vet.

Istället är maktkampen bakom de stängda dörrarna och spekulationerna om vem som kan tänkas vilja ha – och få – uppdraget i full gång.

Varför talade t ex Tony Blair franska när han framträdde inför Nicolas Sarkozys parti i Paris för två veckor sedan – var det en offentligt framförd ansökan om jobbet som Europeiska rådets ordförande?

Vi medborgare förväntas tydligen snällt sitta tyst och vänta på att vit rök ska bolma ur rådsbyggnaden i Bryssel.

Det enda som för närvarande är fastlagt är att EU – om Lissabonfördraget träder i kraft nästa år – ska utse två personer till nya poster med viktiga uppdrag: en ordförande för Europeiska rådet och en ”utrikesminister” som både ska vara vice ordförande i kommissionen och ordförande för rådet i konstellationen utrikes frågor.

Den som läser Lissabonfördraget får också veta att Europeiska rådets ordförande ska utses av EU:s stats- och regeringschefer. Beslutet kräver inte enhällighet – det räcker kvalificerad majoritet – och den nye ”presidentens” mandatperiod ska vara två och ett halvt år med möjlighet till lika lång förlängning.

I övrigt saknas för närvarande bestämmelser om hur de nya, mäktiga EU-ledarna ska väljas och hur deras uppdrag ska utformas, begränsas och kontrolleras.

Idén att EU skulle välja en permanent ordförande för Europeiska rådet och en ”utrikesminister” i unionen presenterades och diskuterades som bekant i det konvent som utarbetade förslaget till en konstitution för Europa.

Ordförande för konvetet var Valéry Giscard d´Estaing, men han oroar sig för närvarande över att idén håller på att förvanskas.

På sin hemsida ( http://vge-europe.eu/) föreslår den förre franske presidenten att EU snarast borde tillsätta en grupp med uppdrag att fundera över hur valet av Europeiska rådets ordförande ska gå till.

En lång rad frågor måste besvaras, anser han. Ska kandidaterna till uppdraget offentliggöras? Ska särskilda kvalifikationer defineras? Ska Europeiska rådets ordförande plockas ur den politiska grupp som har störst stöd i EU:s länder?

Giscard d´Estaing anser för egen del att Europeiska rådets premanenta ordförande måste komma från ett land som hör till EU:s kärna och som vill delta i det monetära samarbetet – vilket alltså innebär att han utesluter svenskar, britter och danskar på posten.

Jag antar att Sverige inte håller med honom. Det borde i såfall vara ett bra argument för att inrätta den förberedelsegrupp som Giscard d´Éstaing förslår. Hellre en öppen diskussion om vilka krav som bör ställas på Europeiska rådets kommande, mäktige ordförande än fortsatt hemlighetsmakeri i korridorerna.