Svenska motsägelser2008-01-28

Efter Vaxholmsdomen är det dags att fundera över Sveriges motsägelsefulla inställning till EU:s utvidgning.

Om detta skriver jag i en krönika som publiceras i Europa-Posten - och kan läsas här:

"Sveriges inställning till EU:s utvidgning är ganska motsägelsefull.

Alla riksdagspartier och en stor majoritet av medborgarna tycker å ena sidan att det är bra att EU får fler medlemmar och att unionens utvidgning fortsätter.

Nästan alla riksdagspartier, alla fackliga organisationer och en överväldigande del av medborgarna anser å andra sidan att unionens utvidgning inte ska få rucka på den ”svenska modellen” en enda millimeter.

Går dessa åsikter verkligen ihop? Efter EG-domstolens dom i Vaxholmsmålet kan man fundera över det.

I nästan alla andra länder i unionen har ju frågan om EU:s utvidgning lett till omfattande politisk strid. Det har funnits (och finns) en utbredd oro för att borttagna tullar och andra handelshinder ska leda till att arbetare och företag från de fattigare länderna i öst ska konkurrera ut jobb och företag i de rikare länderna i väst.

Debatten har varit hård och utvidgningens vänner har tvingats försvara och förklara sig.

Ytterst få brukar emellertid förneka att fri rörlighet för kapital, varor, personer och tjänster leder till tuffare konkurrens. Utvidgningens försvarare brukar istället framhålla att förändringarna inte kommer att bli särskilt stora, att det finns gemensamma bestämmelser och tvingande regler som skyddar mot social dumping och att alla – på lång sikt – gynnas av en större, öppnare marknad.

Frågan är när allt kommer omkring inte särskilt ny. Oron för låglönekonkurrens fanns redan 1951 – och dessutom 1957, 1981 och 1986. Alla gånger som den framväxande Europeiska unionen har släppt in nya, fattigare medlemsstater har arbetare och företag i de gamla, rikare medlemsländerna oroat sig för konsekvenserna.

De välbetalda luxemburgska stålarbetarna fruktade på sin tid låglönekonkurrensen från Italien. Franska arbetare var oroliga för lönedumping inom textilindustrin och lyckades få in den banbrytande principen om lika lön för kvinnor och män i Romfördraget. Övergångsbestämmelser rörande den fria rörligheten avsåg att skjuta upp grekisk, spansk och portugisisk låglönekonkurrens.

Historien ger dessutom ett någorlunda klart svar på frågan om hur det gick. Den allt större, allt öppnare inre marknaden har efter hand lett till högre – inte lägre – löner i alla medlemsländer.

Inför 2004 gjorde Sverige som bekant ett stort nummer av att vara utvidgningens stora förespråkare och argumenterade in i det längsta mot Tyskland och andra länder som ville ha övergångsregler för den fria rörligheten från öst.

Nu slår EG-domstolen i en ovanligt klar och tydlig dom (som t o m en lekman kan läsa och tro sig förstå) rörande konflikten i Vaxholm fast att de svenska kollektivavtalen hindrade det lettiska företaget Laval un Partneri att utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster på EU:s inre marknad.

”Dessa löner”, skriver domstolen i ett centralt avsnitt ” är inte minimilöner och fastställs inte heller på det sätt som anges i artikel 3.1 och 3.8 i direktivet”.

Domstolen hänvisar till utstationeringsdirektivet, som anger tre sätt att besluta om minimilöner: lagstiftning, kollektivavtal med allmän giltighet eller en minsta skyddsnivå som utgår från kollektivavtal och skiljedomar. Inget av detta har Sverige gjort.

Det krävs alltså förändringar. Antagligen ingen stor nyordning, men ändå en viss anpassning av grundbulten i den ”svenska modellen” till reglerna på den allt större europeiska marknaden.

För Sverige återstår att begrunda om det är trovärdigt att förespråka fortsatt utvidgning av EU – och samtidigt försvara hemsnickrade skydd mot den konkurrens som alla inser att de öppnare gränserna leder till."