Risken med EU:s nyttoforskning2008-01-17

EU satsar allt mer pengar på forskning, och det är förstås är en välkommen nyordning. Men det finns risker, vilket utbildningsminister Leijonborg bör tänka på.

Om detta skriver jag i en kommentar som publiceras i SvD/Kultur idag www.svd.se och som också kan läsas här:

" Det satsas för närvarande på forskning i EU. Men när utbildningsminister Lars Leijonborg nu förbereder den forskningsproposition som ska presenteras senare i år, hoppas jag att han inte lyssnar allt för mycket på tongångarna från Bryssel. För trots att det för närvarande pumpas in mer pengar i EU:s forskningsprojekt än någonsin tidigare, kan man undra hur det ska gå. Det talas nämligen så mycket om nyttan med forskning i Europa att man kan bli riktigt orolig.

Enbart inom EU:s forskningsprogram – för närvarande det som kallas det sjunde ramprogrammet – ska det fördelas drygt 50 miljarder euro fram till 2013. Det är fortfarande inte särskilt mycket pengar jämfört med vad medlemsstaterna och europeiska företag och institutioner satsar på forskning, men innebär en ökning med över 40 procent och något av ett systemskifte för unionen. EU:s nuvarande långtidsbudget innebär faktiskt att jordbruket kommer att få allt mindre – och forskningen allt mer EU-pengar.

Men vilka forskare får ta del av alla dessa miljarder? Det nyinrättade europeiska forskningsrådet delar ut pengar till de forskningsprojekt som bedöms vara bäst, men i övrigt tillämpas ett näst intill ogenomträngligt fördelningssystem som grundas på nyttobedömning. Forskningsprogrammens miljarder ska nämligen i princip enbart gå till projekt som kan ge ett ”europeiskt mervärde” och kan bidra till Europas gemensamma utveckling. För att få ta del av sjunde ramprogrammets pengar måste forskare, företag, institutioner, kommuner, landsting, högskolor och universitet visa att de söker pengar till något nyttigt, något som Europa anses behöva och något som kan bidra till Europas konkurrenskraft.

Det handlar om miljö, livsmedel, transporter, bioteknik, rymd och energi m m. Pengarna fördelas inom fyra huvudområden: Samarbete, Idéer, Människor och Kapacitet. Inom varje område presenterar EU-kommissionen varje år ett arbetsprogram som ger en detaljerad beskrivning av vad unionen vill ha för slags forskning. Förhandlingarna om formuleringarna i arbetsprogrammen följs och bevakas av allt fler och allt mer professionella, trendkänsliga lobbyorganisationer. Ett enda ord kan betyda miljarder i potentiella forskningsanslag. Det kostar tid och pengar – men kan alltså löna sig – att försöka hoppa på den ansökningkarusell som omger EU:s forskningsprogram.

En del av detta leder säkert till att bra idéer kan utvecklas. Men det är för det första ett välkänt faktum att för mycket pengar till forskning kan skapa problem. Om projekt som inte är tillräckligt bra får stöd är det sämre än ingen forskning alls. Det är för det andra svårt att låta bli att tänka på vad som händer med de forskare som inte kan formulera en ansökan som ligger helt rätt i tiden, som inte har tillgång till rätt lobbyister – och som inte passar in i det nyttotänkande som präglar all EU-finansierad forskning.

Det är därför jag hoppas att Lars Leijonborg inte ska lyssna allt för mycket på Brysselfolket. Nyttoforskningen är nog bra och att EU satsar satsar pengar på forskning och drar ned på jordbruksstödet är förstås en välkommen nyordning. Men Sverige – och Europa – behöver också forskning som inte är anpassad till de senaste trenderna i Bryssel.

Utbildningsministern bör helt enkelt inse att det behövs ordentligt tilltagna statliga anslag till grundforskning, som kanske inte alls passsar in under rubrikerna Samarbete, Människa eller ens Kapacitet. De EU-finansierade projekten måste helt enkelt balanseras med ordentligt tilltagna statliga forskningsanslag. Det kanske kommer att visa sig vara riktigt nyttigt."