Öppna dörrarna, tack! 2008-01-11

Nu ska EU:s säkerhetsstrategi revideras, och det är inte svårt att hålla med om att det behövs. Ändå blir jag en smula orolig.

Visserligen förundras den som läser det fjortonsidiga dokumentet över att det på sin tid (2003) ansågs utgöra en milstolpe i Europeiska unionens utveckling. Säkerhetstrategin är nämligen en ganska harmlös och väldigt allmän beskrivning av de globala säkerhetsproblem som kan tänkas hota Europa.

Att där slås fast att EU tror på en världsordning grundad på multilateralism är förstås en viktig markering. Men för den som vill försöka förstå var, när och hur EU vill och tänker använda sina allt starkare militära muskler ger säkerhetsstrategin inte särskilt stor vägledning.

Europas främsta säkerhetshot utgörs enligt strategin framförallt av terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, stater i upplösning och organiserad brottslighet, där sjöröveri särskilt ”kommer att behöva uppmärksammas”. Jaha, undrar den oroliga läsaren. Hur då? Ska trupper sättas in mot sjörövare? Klimatförändringarna nämns inte med ett enda ord och det framgår även på många andra sätt att det är dags för EU att vässa sin säkerhetspolitiska doktrin.

Men trots att innehållet inte är särskilt upphetsande var det förstås omvälvande att de dåvarande femton medlemsländerna gav sig in på säkerhetspolitikens känsliga område och lyckades enas om en gemensam syn på säkerhet och hot.

Att varken de alliansfria eller de Nato-anslutna länderna drog i bromsen och att EU utan särskilt mycket bråk välkomnade Javier Solanas strategi innebar utan tvivel ett slags ”systemskifte” för EU. Till och med Robert Schuman våndades och hävdade att dåvarande EEC inte var moget för säkerhetspolitiska frågor, eftersom försvars- och säkerhetspolitik utgör kärnan i de suveräna staternas självbetämmanderätt och i sista hand handlar om medborgarnas liv och död.

Och det är bl a därför jag är orolig.

En säkerhetsstrategi är ju inga småsaker. Den ska utgöra ett slags grund för beslut om EU:s framtida militära insatser – eller med Carl Bildts ord ”mjukvaran” - i EU:s allt mer utbyggda säkerhetspolitiska maskineri. Med de nya stridstrupperna på plats handlar dessa beslut faktiskt också idag om liv och död för medborgare i EU:s medlemsländer.

Därför vore det också – anser jag - rimligt att medborgarna får en möjlighet att följa resonemangen. Vilka hot anser EU:s politiska ledare att vi ska möta tillsammans? Och hur ska det gå till?

Men när Javier Solana efter EU-toppmötets beslut i december nu sätter igång med arbetet fruktar jag att medborgarna än en gång kommer att hållas helt utanför diskussionen om denna viktiga och känsliga del av EU:s politik.

Eftersom förhandlingarna om en reviderad gemensam säkerhetsstrategi rör den innersta kärna av det mellanstatliga samarbetet i EU, där varje land vill försäkra sig om att ingen olämplig information sipprar ut, kommer revideringen att ske under största möjliga tystnad.

Att utrikespolitiska institutet och UD i höstas arrangerade en konferens om denna fråga var därför föredömligt. Mer sådant! Men det räcker inte.

Jag tycker t ex att EUs utrikesministrar någon gång före toppmötet i december 2008 – då den reviderade säkerhetsstrategin ska antas - borde våga öppna dörrarna till ett rådsmöte och låta medborgare och journalister lyssna på hur diskussionerna går.

Europeiska unionen fördjupar samarbetet kring de säkerhetspolitiska frågorna ytterligare och det är det hög tid att också utveckla demokratin och öka öppenheten kring beslutsfattandet om dessa viktiga frågor i unionen.

Detta är en krönika som publiceras i samarbete med Bengt Albons
www.utrikesbloggen.se