Belgiens kris2007-12-12

Förhandlingarna i Bryssel har misslyckats. Den belgiska regeringskrisen speglar Europas problem.

I det senaste numret av Axess har jag skrivit om de belgiska regeringsförhandlingarna - som fortfarande pågick när jag besökte Belgien i oktober.

Läs artikeln här:

"En sommarvarm dag i oktober vandrar jag genom Bryssel och hamnar plötsligt mitt i ett stort pressuppbåd. Belgien har varit utan regering sedan valet i juni och lika länge har landets journalister häckat utanför landets parlamentsbyggnad i väntan på den uppgörelse som antagligen till slut kommer att uppnås.

Har det hänt något? frågar jag en i klungan av journalister och får en suck till svar.

Det är måndag eftermiddag och regeringsbildaren och valets stora vinnare – den flamländske kristdemokraten Yves Leterme – har åter suttit i förhandlingar hela helgen tillsammans med representanter för konservativa, kristdemokratiska och liberala partier från landets flamländska och franskspråkiga delar.

Det rapporteras om små men tydliga framsteg. Sedan partierna lyckats komma överens om skärpningar av den belgiska (ganska generösa) invandringspolitiken betar förhandlarna av andra kontroversiella områden, ett efter ett. Den här dagen ska det tydligen handla om brott och straff, och mönstret är detsamma som för övriga frågor.
De flamländska förhandlarna kräver tuffare tag än de franskspråkiga, trots att parterna rent ideologiskt hör ihop.

Journalisterna som står och väntar på Rue de la Loi är emellertid rörande eniga om att Belgien kommer att överleva. Landet har tagit sig igenom värre kriser än den här och jämfört med pedofilen Dutrouxs härjningar för tio år sedan, hemlighållna dioxinutsläpp, korruptionsskandaler och politiska mord är utdragna regeringsförhandlingar naturligtvis småsaker för luttrade belgiska journalister.

Men varför tar det en sådan tid? I skrivande stund har Belgien varit utan regering med politiskt mandat i nästan fem månader och det har fått omvärlden att undra och spekulera. I en uppmärksammad och alarmistisk artikel förklarade Financial Times att kulturella motsättningar kan leda till att landet splittras (”Cultural clash may break up Belgium” 19/9 2007), vilket var en betydligt överdriven slutsats. De segslitna regeringsförhandlingarna kommer inte att leda till att Belgien delas upp – åtminstone inte än.

Alla som under senare år har besökt Belgien har visserligen kunnat märka att motsättningarna och kontroverserna mellan landets flamländska och franskspråkiga invånare har blivit allt mer hätska. Den som intet ont anande och på sin allra bästa skolfranska frågar efter vägen i Bryssel kan till exempel få en riktig åthutning på flamländska. Här – liksom i övriga EU – håller engelskan på att ta över som kommunikationsspråk.

Många flamländare avskyr det franska språket, som de tvingats lära sig i skolan och som allt sedan konferensen i London 1830 – då konungariket Belgien upprättades – har varit administrationens och överhetens språk. När alldeles för många flamländska soldater dog i skyttegravarna under första världskrigets strider fick de språkliga motsättningarna dessutom en djupt symbolisk betydelse. De unga rekryterna gick i döden därför de inte förstod vad deras franskspråkiga officerare sa.

Förra seklets två ödeläggande krig påverkar Belgien på flera sätt, än i denna dag. Historikern Tony Judt beskriver till exempel i läsvärd essä (som ingår boken med den lockande titeln: How can one not be interested in Belgian History?) hur flamländska nationalister inledningsvis hoppades och trodde på Nazitysklands löften om att Hitlers trupper skulle hjälpa dem att få självbestämmande.

Samröret med nazisterna stämplade under lång tid de flamländska nationalisterna i omvärldens ögon. Men det högerpopulistiska partiet Vlaams Belangs framgångar under senare år beror delvis på att partiet har lyckats anknyta till sekelgamla och folkligt förankrade flamländska krav på självbestämmande.

Och under försommarens valkampanj försökte alla flamländska partier bräcka varandra med allt mer långtgående krav på regionalt självbestämmande. Yves Leterme gick i spetsen för den välmående regionens uppdämda behov av upprättelse och ingen verkade längre vara rädd för att framstå som allt för separatistiskt lagd.

I Vallonien lovade emellertid partierna att slå vakt om den federala belgiska staten, vilket förklarar varför det tar sådan tid för de borgerliga partierna på båda sidor om språkgränsen i alliansen som kallas ”Orange-bleue” att sy ihop en gemensam regeringsförklaring.

Det regeringslösa tillståndet berör förstås inte enbart Belgien, utan hela Europa. Det handlar för det första om Bryssel, som trots alla försäkringar om att EU minsann inte har någon huvudstad ändå framstår som unionens centrum och vars öde därmed inte enbart är en belgisk angelägenhet.

Belgiens oförmåga att bilda regering är för det andra en spegel av Europas problem och en följd av de politiska vindar som för närvarande sveper över stora delar av kontinenten. I globaliseringens tidevarv handlar den politiska debatten lite varstans om regional och nationell identitet – och om vilket pris medborgarna är beredda att betala för att ingå i en större och kanske fattigare gemenskap som styrs långt borta.

I den allt tuffare globala konkurrensen finns det vinnare och förlorare överallt. Den flamländska regionen hör definitivt till vinnarna. Tillväxten är hög, arbetslösheten låg och för att främja regionens exportföretag används numera enbart ”Flandern” som ett varumärke enligt nutida koncept.

Franskspråkiga Vallonien har däremot inte lyckats hämta sig efter den europeiska kol- och stålindustrins kollaps för trettio år sedan. Gamla övergivna och sedan länge nedlagda kolgruvor dominerar ännu regionen och trots flera års hyfsad tillväxt är arbetslösheten fortfarande tolv procent. Vad händer när konjunkturen vänder på allvar? Det vågar ingen tänka på.

När jag träffar Sveriges nytillträdde ambassadör i Belgien, Magnus Robach, påpekar han likheterna mellan den politiska debatten i Belgien och EU. Det handlar om subsidiaritet – på vilken nivå de politiska besluten bäst fattas – och det verkar överallt vara lika svårt att få genomslag för sakliga skäl som talar för – eller emot – att politiska beslut ska avgöras i Bryssel, Antwerpen eller Stockholm. Istället tar politiska och ekonomiska särintressen över.

På kvällen tittar jag på de belgiska TV-nyheterna. Journalistskocken har tydligen stått kvar utanför det belgiska parlamentet hela dagen och en av dem lämnar en direktrapport. Solen har gått ned för länge sedan men journalisten berättar att Yves Leterme nyss lämnat förhandlingarna och att han såg någorlunda nöjd ut. Den belgiska förhandlingskulturen är, noterade ambassadören Magnus Robach, också mycket europeisk. Förhandlingarna i Belgien – liksom i EU – fortsätter fram till dess det finns en överenskommelse.

Det är den europeiska metoden – på gott och ont. Ändlösa förhandlingar som i bästa fall lyckas lösa motsättningar och slutar med en godtagbar kompromiss. Eviga europeiska överläggningar som i sämsta fall leder till att allvarliga problem sopas under mattan och att motsättningarna växer under ytan av skenbar enhet."

Annika Ström Melin
Journalist och skribent med inriktning på Europafrågor