Intryck från Diyarbakir2007-11-27

Än en gång pressas Turkiet av dogmatiska krafter - från två håll. De demokratiska krafterna behöver EU:s stöd.

Denna kommentar publiceras idag i SvD/kultur - och kan läsas här:

När Turkish Airways plan i söndags förmiddag lyfte från Diyarbakirs flygplats hade tiotusentals människor just börjat samlas inne i stan för att demonstrera sitt stöd för DTP, det kurdiska parlamentsparti som den turkiske riksåklagaren vill förbjuda.

Själv lämnar jag de turkiska kurdernas inofficiella huvudstad efter några dagars stimulerande seminarier arrangerade av ”Citizens without boundaries”, en organisation som med mycket små medel ( mest frivilligt, engagerat och obetalt arbete nedlagt av föreningens grundare Ingrid Rasch och Andrea Karlsson) har lyckats skapa ett vitalt och ambulerande forum för dialog om litteratur och europeiska samtidsfrågor.

Den här veckan fortsätter dialogerna i Istanbul och under förra veckans samtal i Diyarbakir diskuterades bland annat medias roll i skapandet av en europeisk gemenskap, samt de europeiska värderingarnas betydelse för arbetet med den kommande, reviderade turkiska konstitutionen.

Flygresan är tålamodsprövande, men den som tror att det är långt till Diyarbakir tar ändå miste.

Det något skamfilade hotellet har trådlöst nätverk och när tolkarna översätter publikens frågor handlar det t ex om hur begreppet medborgarskap egentligen ska defineras, om Turkiet så småningom ska ta plats som fullvärdig medlem i Europeiska unionen.

Diskussionen är minst lika initierad och dubbelt så engagerad som vid något trött seminarium i Stockholm, Bryssel eller Paris. För den som proppats full med Brysselfolkets pliktskyldiga rapporter och framtidsprat är det mycket uppfriskande att delta.

Utanför den lokala kulturföreningens lokal, där dialogerna hålls, vibrerar luften av förväntningar, förhoppningar och krav på en bättre framtid – men också av gamla motsättningar, strider och våldsamma sammanstötningar. Det är bland annat här - i Diyarbakir - som Europas framtid avgörs och det är fortfarande inte alls givet hur det kommer att gå.

När diskussionerna fortsätter runt middagsborden är det nämligen ganska obehagligt att märka hur svårt det fortfarande är för kloka och sansade turkiska kurder att ta avstånd från den otäcka organisationen PKKs våldsanvändning.

Det sägs t ex att DTPs framgångar vid parlamentsvalet i somras beror på PKKs indirekta stöd. Då måste partiet tydligen tacka genom att inte reta upp de gamla kurdiska terroristerna, trots att det är uppenbart att många samtidigt är oändligt trötta på att PKK.

Och när den turkiske riksåklagaren går till domstol för att förbjuda DTP, håller Turkiets kurder ihop. Ankara mot Diyarbakir, turkar mot kurder, ännu en gång. Vem skulle vinna på att DTP förbuds? PKK – förstås - svarar alla jag frågar.

Turkiet måste ta den kurdiska frågan på större allvar, det är uppenbart för alla som vistats i Diyarbakir. Landet behöver en demokratisk, kurdisk röst och det är förunderligt att den djupa turkiska statens gamla hårdföra män fortfarande tror att förbud kan lösa landets problem.

Men regeringen Erdogan verkar fortfarande försöka stå emot de renlärigas provokationer - från båda håll – och behöver mer än någonsin Europas stöd på väg mot ett mer öppet och mer demokratiskt Turkiet.

De mäktiga bergskedjorna vecklar ut sig under planet på väg från Diyarbakir. Snöklädda bergstoppar skymtar bortmot gränserna till Irak, Iran och Syrien. Ett demokratiskt Turkiet i EU - med minoritetsrättigheter och full yttrandefrihet - skulle kunna utveckla unionens mjuka makt in i en del av världen som verkligen behöver demokrati, fred och stabilitetet. Det är obegripligt att inte fler europeiska ledare inser vad som står på spel.