Höj rösten i EU2007-11-13

EUs tjugosju länder försöker tala med en röst i världen - men det innebär inte att Sverige måste hålla tyst.

Denna kommentar publiceras idag i Svenska Dagbladet/Kultur och kan också läsas här:

"Vilka slags relationer ska EU ha med diktatorer?

Sedan det står klart att Robert Mugabe bjudits in till toppmötet mellan EU och Afrika i december – och Gordon Brown därför tänker stanna hemma – finns det sannerligen skäl att fundera över Europeiska unionens komplicerade förhållande till världens despoter.

”Europe´s despot dilemma” rubricerade The Economist nyligen en artikel där tidskriften påpekade att om det någonsin funnes ett tillfälle för EU att visa att unionen har ett alternativ till USA:s hårdföra uppträdande i världen, så vore det nu.

Men efter USAs misslyckande i Irak verkar det framförallt vara stormakter som inte besväras av att umgås med tyranner som utnyttjar det tomrum som har uppstått i världspolitiken. Kina och Ryssland flyttar fram sina positioner. Och EU våndas.

I EU förespråkar nämligen för det mesta en grupp länder – med Tyskland i spetsen – den heliga handelns och de ständiga samtalens undergörande effekt också i relation med despoter. En mindre grupp länder – anförda av Storbritannien - slåss för principer.

EU:s kluvna inställning präglar inte enbart behandlingen av Mugabe.

I förhållandet till Iran blir det särskilt besvärande att EU inte förmår ta på sig en ledartröja, tycker historikern och författaren Timothy Garthon Ash i en artikel som nyligen publicerades i tidskriften The Guardian.

Visserligen leder EU:s Javier Solana samtalen med Iran, men unionen är Irans största handelspartner och Tyskland m fl länder vill som vanligt inte använda indragna exportkrediter som påtryckningsmedel. Att Frankrike under president Sarkozy har ställt sig på britternas sida och förespråkar tuffare tag i relationerna med Iran är visserligen – enligt Garton Ash – en välkommen förändring.

Men Europa måste ta sig samman och börja agera, tycker han. Världen står inför två typer av hot. Ett amerikanskt angrepp på Iran – eller ett kärnvapen i den iranske presidentens händer. Båda alternativen vore förödande, anser Timothy Garton Ash.

EU verkar vara ”paralyserat av sina egna, interna motsättningar och brist på effektivt utrikespolitiskt maskineri ” och en ”berusad singel” rör sig snabbare än unionen, skriver han. Det är alltså ord och inga visor från en av Europas mest ansedda, välkända och inflytelserika skribenter.

Och det är inget tvivel om att Europeiska unionen ännu inte har lyckats utveckla en begriplig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Viljan att tala med en röst finns visserligen – ibland – och förmågan att handla gemensamt har utvecklats. EU är dessutom världsbäst på att hålla igång samtal och förhandlingar och har en otvetydig förmåga att använda sin mjuka makt till att förmå tidigare diktaturer att förändra lagstiftning och statsskick till att uppfylla de kriterier som anstår demokratiska länder.

Det är naturligtvis bra. Men vad vill EU i världspolitiken – och vilka medel ska användas för att driva unionens eventuella vilja? Den frågan splittrar unionens länder i olika intresse och åsiktsgrupperingar.

Men i Sverige är det tyst. Sedan Sverige blev unionsmedlem verkar det ibland som om det inte anses riktigt lämpligt att diskutera – och driva – utrikespolitiska frågor.

Men om Sverige genom EU-medlemskapet ska kunna spela en roll i världen behövs det engagemang, livlig debatt och en tydlig ståndpunkt. Och om EU ska kunna utveckla en klok politik i världen måste alla medlemsländer – också de små – våga delta i diskussionen och höja rösten – också offentligt - innan gemensamma beslut ska fattas.

Att döma av den svenska positionen i frågan om Robert Mugabe ( att inte motsätta sig en inbjudan - men att samtidigt hoppas att Mugabe inte ska komma) verkar Sverige emellertid helst inte vilja stöta sig med någon. Det är väl därför inte så underligt att det blir tyst."